Jag märkte inte när jag inte längre hittade vägen ut. Det kan bli så med runda hus. En cirkel som sluts utan förvarning – och så är man fast i ett systemkretslopp bortom det egna. Det slukade mig med medelåldershull och grånande hår.
En nattjour till i runda huset. Nyårsafton, passet som lämpar sig väl för frånskilda tonårsföräldrar i medelåldern. Sådana som jag. ”Du borde hitta nytt nyårssällskap”, hade min syster sagt. ”Inte bara jobba. Känna lite nyårsmagi.” Utsätta sig för orealistiska löften vid tolvslaget, berusad av påkostat bubbel och utgånget oxytocin? Nej tack, i stället försvarar jag min rätt till jourpasset med sliten näbb och stukade klor.
Trapphuset är en nedåtgående spiral – eller uppåtgående, beroende på riktning och dagsform. Tar trappan upp till sjätte våningen och skyndar mig lätt andfådd fram till mitt rum, min lilla bit av den arkitektoniskt intrikata, färgglada tårtan. Byter om till vita kläder och matchande sandaler, loggar in på datorn och skannar av beläggningen på infektionsavdelningarna. Möter upp den avgående jouren för rapport på plan 2. Det har varit en ganska hektisk dag. Flera sepsislarm, ännu fler traumalarm och en del stök utanförakuten. ”Hoppas det blir en lugn natt”, säger han och skyndar i väg. I ett mer traditionellt hus hade han försvunnit bakom hörnet, men i ett runt hus glider man bara bortom räckhåll, bakom kröken. Han är ung nog att vilja skåla in det nya året med sann entusiasm och framtidstro. Jag försöker erinra mig den känslan, men får inte grepp om den. Den glider bortom räckhåll. Själv går jag ut till koordinatorn på stora expeditionen.
Hon är en erfaren sjuksköterska, med en glittrande hårsnodd dagen till ära. Vi har jobbat tillsammans sedan tiden före flytten till det runda huset. Högst upp i flyttlasset lade vi historier från de gamla byggnaderna. Ikväll plockar vi fram några av dem. Anekdoter från åren då korridorerna var raka, men där personalen hade utrymme att anta mer excentriska former. Vi minns också när vi exakt tjugo år tidigare, på nyårsafton 2004, stod beredda att ta emot de första hemvändarna från tsunamin. Hur de iskalla efterdyningarna sköljde igenom kliniken. Patienterna med väl suturerade sårskador på utsidan, outplånliga på insidan. Vi tystnar av vördnad över de berättelser från avlägsna stränder vi fick ta del av. Naturens kretslopp lär vara återställd där, medan spåren ändå finns kvar.
”Nej du”, säger Sara sedan. ”Vi tänker på något annat – minns du igelkotten? Vad hade vårdhygien sagt om det idag?” Och vi fnittrar lite över minnet av igelkotten som plötsligt en het sommardag vandrade tvärs igenom expeditionen på bottenplan i det gamla huset. Det hade varit omöjligt för en igelkott att ta sig in i det runda huset – ibland är det svårt nog för patienterna. Ikväll har vi dock hela två lediga rum. Och en bredvidplats för en mykoplasmapatient. Det är ett toppår för mykoplasma. Många andra bakteriella infektioner, som invasiva grupp A-streptokocker och kikhosta, har också slagit till med ny kraft.Pandemin rubbade alla cirklar.
På plan 3 har en ung endokarditpatient ångest, men stabila vitalparametrar. Jag sitter en stund vid hennes sida, vid stora skärrade ögon och magra, ärrade armar. Utfärdar en ordination som förhoppningsvis kommer att låta henne få ro i natt. För egen del hämtar jag en kopp kaffe i motsatt syfte. Tar en blodgas på en patient med KOL-exacerbation och syrgasbehov, ser bra ut, ingen koldioxidretention. Larmsignalen ljuder i jourtelefonen. Sepsislarm, akutrum 2 om 3 minuter. Jag kvitterar larmet och skyndar mig ner.
Situationens allvar är uppenbar. Tonåring, allmänpåverkad, högfebril och hypoton. RLS2, inte nackstel. Perifera petechier. Jag möter akutläkarens blick. Vi vet vad som behöver göras nu, systemkretsloppet fungerar. Syrgas, infarter, vätska, odlingar från relevanta lokaler. Steroider, antibiotika. Sjunkande blodtryck. IVA-teamet på plats, patienten transporteras snabbt upp. Tillräckligt stabiliserad för en lumbalpunktion. Föräldrarna uppklädda för nyårsfest, men yttre flärd har mist all betydelse nu när deras tidigare fullt friske 17-årige son ligger uppkopplad på IVA. Trots insatserna fortsatt cirkulatoriskt instabil, svårt att uppnå adekvat perfusion. Kontakt med THIVA, som tar över patienten för ECMO-behandling. Extra Corporeal Membrane Oxygenation, för mig som infektionsläkare ord med en magisk klang. Ett utomkroppsligt kretslopp, som kan träda in när det egna systemet inte klarar av att syresätta blodet. Kraft utifrån. Tills man själv orkar igen.
Jag går långsamt tillbaka över bron mellan IVA och Infektionskliniken. Meningokockgenes fortsatt trolig, sepsis utan manifest meningit. Tänker på min 17-årige son. Hans otämjda hår och smittsamma skratt. ”Vi ses på swish, mamma”, hade han retsamt ropat till avsked sist vi sågs, obrydd över potentiella mikrobiologiska faror. Älskade unge. I mitt hjärta varenda sekund, även om vi bara delar hem varannan vecka numera. Hans pappa hade försökt hålla emot när jag sögs in i systemkretsloppet. ”Du behöver väl inte jobba hela tiden? Vi behöver dig här hemma.” Jag hade inte lyssnat. Inte hört. Uppslukad av bruset och det ständigt ökande trycket. Särskilt under pandemin trodde jag att det var här jag fyllde min funktion bäst. Tills det plötsligt var sant – han behövde inte mig där hemma längre.
I runda hus finns det en risk att man kommer för nära kanten. Men därifrån har man också en hisnande utsikt. Jag står på balkongen på plan 6 och tittar ut när IVA-jouren ringer och berättar att patienten stabiliserats i ECMO. ”Det är för tidigt att säga säkert, men det ser bra ut”, säger han med lättnad i rösten. ”Nyårsmagi med ECMO-understöd”, tänker jag tacksamt. Vi önskar varandra ett gott nytt år, trots att tolvslaget och fyrverkerierna redan är förbi. Nu kan man skönja stjärnorna på nyårshimlen. Bara man kommer ihåg att vända blicken utåt också. Hämta kraft utifrån för syresättning. Tyst avger jag ett eget nyårslöfte och går sedan in igen.
