REDO
Hon lämnade skymningen och höststormen bakom sig och klev in genom dörrarna på den nybyggda psykiatriska kliniken. Ljuset i den stora entrén bländade henne och hon blev stående, svettig efter cykelturen.
Huset hade invigts för fyra månader sedan och luktade fortfarande nytt. De hade stått här alla kollegor och hört verksamhetscheferna på invigningsdagen lova att här skulle psykiatrin förnya sig och lämna det gamla bakom. Kollegan som stod närmast henne hade böjt ned huvudet och skrattat till. Det var ett nytt hus, men färre vårdplatser och färre antal personal. Hon tänkte att de kollegor emellan sällan talade om hur det är att jobba här, med allt som inte fungerar, en bristfällig organisation, köerna, vårdplatsbristen. Inte heller om att möta alla dessa livsöden och inte kunna göra det som behövs, och som man önskar att man kunde.
Psykiatrihuset var en rektangulär koloss i fyra våningsplan. En lång rak korridor sträckte ut sig rakt genom hela byggnaden. Längs ena sidan av korridoren fanns en ljusgård. Den öppnade byggnaden från markplan och upp till hustaket. Höstlöven snurrade där ute runt låga buskar och grusgångar. Hon såg på himmelsstrimman där uppe. Hon var trött. Det var så många dagar och nätter här, och så mycket jobb och tunga beslut som avlöste varandra. Hon stod inför nattjouren på en klinik som sjönk allt djupare och hon sjönk med den. Hon tänkte på vad som skulle till för att hon skulle bli redo att lämna. Det var som om hon väntade på att inget annat alternativ skulle finnas än att ge sig i väg. Så vände hon ner för trappan till källaren för att byta om. På golvet i omklädningsrummet fanns en vattenpöl. Det var svårt att bli att kliva i pölen, men hon hann inte bry sig om sina blöta fötter nu.
Exakt på klockslaget öppnade hon dörren till expeditionen på psykakuten. Jourrapporten startade med avgående kvällsjour på plats och bakjour på telefon, själv gick hon på sitt nattpass som primärjour. Det fanns flera väntande patienter på akuten och överbelagt på alla avdelningar. ”Lägg inte in någon” hälsade bakjouren. Kvällsjouren skakade på huvudet och gick. Det var honom hon sett på invigningen. Han har barn tror jag, tänkte hon. Undrar om han hann ringa och säga god natt?
När hon skulle resa sig skakade rummet till och krängde kraftigt. Hon föll framlänges. Ett dovt utdraget ljud hördes som fick hela rummet att vibrera innan det avslutades med en smäll som om något stort och hårt krossades. Sedan blev allt tyst. Ingen annan på expeditionen tycktes ha märkt något. Det fanns lite kaffe i termosen på expeditionen som hon klunkade i sig medan hon och läste på om de väntande patienterna. Bedömningarna gick smidigt. Alla fick gå hem med planerad uppföljning i öppenvården. Den kunde hon bara hoppas skulle bli av. En skötare från avdelning 56 ringde. En patient där var stökig och ville inte ta av sina ytterkläder. ”Det handlar om bemötande och det får ni hantera på avdelningen” svarade hon. ”Men kan du inte komma, vi har så mycket nu” vädjade rösten i luren. Nåja det kan vara så att han behöver en bedömning tänkte hon, och lovade komma upp om en stund. Strax blev hon avbruten av sköterskan på akuten som kom in och sa att, ”nu är polisen här”.
Polisen släpade in en ung kvinna genom ytterdörrarna. De var alla dyblöta som om de vadat genom vattenmassor för att ta sig från bilen. Kvinnan som nu hängde som en liten trasa mellan poliserna hade avvikit från avdelning under dagen. Journalen vittnade om hur patientens olycka stäckte sig långt tillbaka. En ung människa som fallit igenom alla skyddsnät, och där tilliten till system som skulle hjälpa tycktes för länge sedan borta. Det blev en kort bedömning. Kvinnan skrek när hon ombads följa med skötarna. ”Detta är en fördömd plats, i natt ligger vi alla på havets botten!”
Det gick knaggligt att skriva anteckningen om kvinnan. Golvet lutade och skrivbordsstolen ville rulla bort från skrivbordet. När hon skulle gå för att bedöma mannen med stövlarna fanns rännil av vatten i korridoren. Hon blev återigen blöt om fötterna och tänkte att hon skulle byta strumpor. Halvvägs ner till omklädningsrummet var det beckmörkt. En fuktig och kall fläkt kom upp från källaren. Hon vände om och gick upp till avdelning 56.
Innanför dörren till avdelningen stod en man med orange sydväst och gummistövlar. Han såg ut som en gammal fiskare. ”Jag är redo för avfärd. Kommer du för att hämta mig?” frågade han. Han gick lätt motvilligt med på samtal och en kroppslig undersökning om han slapp ta av sig stövlarna. Efter en promenad med personal idag hade han inte velat lämna ifrån sig ytterkläderna. Konflikten eskalerade med nattpersonalen som var överbelastad. Mannen var betydlig lugnare när de pratat lite och gick och lade sig, om än med stövlarna på. ”Var redo!” sa han tyst innan hon lämnade rummet.
Utanför avdelningen såg hon ut mot ljusgården. Den var nästan helt mörk nu. Hon lutade pannan mot rutan. Där ute simmade stim av fiskar och en stor rocka svävade graciöst uppåt mot himlen där ovanför. Enstaka utdragna knarrande läten avbröt tystnaden djupt ner under byggnaden. ”Hur hamnade vi här, där allt är på väg att gå under?” sa hon för sig själv.
Hon vände sig om. Korridoren låg i halvdunkel. En röd lampa blinkade där borta. Det gick inte att se vad det var. Golvet hävde sig. Den bortre delen av korridoren lyfte allt högre. Det blinkande ljuset kom närmare. Strax slog föremålet emot hennes ben med en lätt duns. Det var en stor gul räddningsväst med en signallampa högst upp på kragen. Hon lyfte upp den och höll den i famnen. Hon kände ett vemod som stunden innan ett uppbrott och tog sedan sats.
Hon krängde på sig västen, halvt sprang, halvt klättrade uppför korridoren som nu lutade avsevärt. Skorna föll av och de våta strumporna lämnade märken efter henne. Hon tog sig upp för de bortre trapporna. Högst upp öppnade hon dörren till taket. Där ute blåste det kraftigt. Norra delen av huset låg helt under vatten nu. Vågor skummade högt mot staketet som utgjorde en reling runt taket. Ett hav omslöt byggnaden på alla sidor. Vinden kändes frisk och skön att andas. Där ute i en månstrimma syntes en orange sydväst som inte gick att ta fel på, den gamle mannen styrde en båt rakt mot horisonten, den unga kvinnan som polisen släpat in tidigare satt i fören. De såg ut som de reste mot ett äventyr. Så krängde byggnaden igen och sjönk allt snabbare. Hon höll hårt i relingen. Rockor lyfte och svävade mellan havet och himmelen. De vinkade åt henne att följa med. Det var bara att släppa och ta steget ut. Nu var hon redo.
Verklighetsbaserat:(
Du har vävt in verkligheten och temat ”psykiatrins sjunkande skepp” på ett sjukt bra och spännande sätt!