Slumpen tog mig hit. Jag lämnade benbrottets bana, slog mig ner i blixtrande elektricitet.
Linjer, kurvor, siffror. De trollas fram i maskinen, ur kroppen, genom sladdar. Elektricitet, omvandling, Ohms lag och andra besvärjelser. Neuropatier, polyfasier, fibrillationer och Fynd förenliga med. Stimulerar nerver repetitivt och repetitivt och ännu en gång repetitivt, och kanske titta på ensamma fibrer i par som jittrar och hoppar. Skarpa vågor, akta, akta så du inte sticker dig och faller i tusenårig sömn, eller i fallandesot. Jag förtrollas av enkelheten och komplexiteten, svart-på-vitt-anatomi och fysiologi, med dess oändliga avvikelser och undantag och anastomoser och individuell variation. Frustreras stundvis av densamma.
Jag reser runt i världen bland kriterier, besöker i tanken och i tolkningsstöd El Escorial, Awaji, Gold coast. Tar resväskan med kriterier in på labbet, samlar neurogent förstorat och polyfasiskt och fibrillationer och fascikulationer, samlar på fynd och bygger ihop och passar de med kriterierna? Skymtar bakom bygget en patient, en person, en människa, vill riva bygget men vet att byggstenarna ändå kommer finnas där. I människan, i personen, i patienten, i tiden som nu är räknad och du visste inte att den räknades för snabbt. Jag räknar neurogena förändringar och fibrillationer och fascikulationer och bygger ihop till kriterier och Fynd förenliga med, så att du ska få veta. Hur snabbt din tid räknas. Trollar fram ett timglas. Men det är tanken som räknas, och jag fortsätter tänka elektriskt. Det sprakar i huvudet med iktalt-interiktalt kontinuum, bilateralt frontalt, temporalt, parietalt, occipitalt. Klinisk bild och behandlingssvar får vägas in.
Men så. Sakta, sakta, nästintill omärkbart i sin långsamhet, tappar magin sin styrka, sin glans, sin glittrande och sprakande elektricitet. Siffror och kurvor och linjer trasslas ihop till en enda stor jävla härva och fan varför kan jag inte trassla ut det? Bokstäver med betydelse och mening som gömmer sig bakom ett tungt jävla täcke, som inte alls är sådär lugnande och ångestdämpande och sömnfrämjande och helvete också. Trasslar ut en snörstump i taget, en linje, en siffra, en kolumn i tabellen. Långsamt och trögt och när som helst tappar jag taget och det trasslar in sig igen. Fan.
Tar mig igenom minuter, timmar, dagar, veckor och tid och åter tid och trasslet trasslar och tragglet tragglar och som tidigare sipprar det in i mig, in i huvudet, in i nerver och axoner och dendriter och pyramidalbanan och vad hette allt nu igen? Det flyter trögt, trögt, trögt. Det flyter ihop. Trasslas. Trasslar in sig i det som ska vara jag. Nästlar in sig och rotar runt. Sätter rot.
Det skiner igenom. Eller. Inte skiner igenom, det stora tunga mörkret, tomheten. Det sipprar ut, uppmärksammas som en stagnation, en tillbakagång. Kollegium och återkoppling, kunskapsnivå som brister. Det brister. Brister? Men jag sitter ju fast? Hur ska jag hitta mening och betydelse när jag har virats in i tomheten, trasslats in bland siffror och linjer och kurvor och fan och hans moster och hela tjocka släkten. Som släckte gnistan, trampade bort magin, tömde ut det till ett vakuum.
Söka hjälp och få hjälp och tycka mig bra och avsluta hjälp och återfall och. Hjälp. Hålla fast vid hjälp, skjutsa på substanser och neurotransmittorer och säkert fan och hans moster bjuder på släktkalas här med, men nu bjuds det i alla fall på kakor och serotonin. Trasslar ut kurvor och linjer och siffror åter igen, känner igen den gamla härvan, nystar ut det till en boll. Broderar återigen ut siffror, kurvor, linjer, tabeller till kompressioner, sjukdomar, diagnoser, tillstånd, Fynd förenliga med. Trollar fram betydelse och mening, elektricitet och nerver och Ranviers noder och muskelfibrer och motorenheter, och se på fan är han inte där med sin moster? Repeterar och repeterar och repeterar fram dekrement och inkrement och presynaptiskt och postsynaptiskt. Alfa, beta, delta, thetavågor vågar sig fram, gungar och vaggar mig till vila, till dåsighet med sedvanlig förändring av frekvensbilden, till sömn. Vertexvågor och sömnspolar, spola fram till en ny dag, en ny tid, ett nytt jag? Nya tag.
