Vad jag inte visste

Avgörande ögonblick

Jag lämnade mitt distriktsläkarrum en fredag i februari. Mitt under arbetsdagen med

tidboken öppen och nästa patient i väntrummet. Mina rörelser kändes honungskladdigt

långsamma. Jag liksom fastnade – trots att jag hastade. Min verklighetsförankring

frånvarade. Ljud, ljus och rörelse kändes konturlösa, som vore jag under vatten. Orden från

min mans nyligen inkomna meddelande var tatuerade på insidan av mina ögonlock.

Omöjliga att någonsin ta blicken från. ”De vill köra med kontrast.” Med ens visste jag. Det var

ingen magsjuka som drabbat vår son. Ingen förstoppning eller elak mobbare i klassen. Med

kontrast syns tumörmassa. Jag minns hur jag lämnade min arbetsplats. Jag minns inte alls

cykelturen till sjukhusets barnklinik. Däremot minns jag uttrycket i barnläkarens ögon när

han på håll kände igen mig i korridoren. Vår stad är inte större än så. Jag minns den räffliga

väggens ljud mot min rygg när jag sjönk ihop. Med ens visste jag, jag ville aldrig mer arbeta

som läkare. Känslan var så definitiv, så avgörande. Aldrig mer ta hand om någon annans

livsöde. Jag skulle komma att ha nog med mitt eget.

På lillebrors födelsedag i mars opererades storebror. Så stor del som möjligt av

hjärntumören, belägen infiltrativ mot hjärnstammen, hyvlades bort. Neurokirurgen

balanserade en ostskivetunn avvägning mellan hög grad av operationsradikalitet och hög

grad av bevarade funktioner, så som andning och puls, i livet som skulle följa.

Den dryga veckan med avsvällande kortisonbehandling som föregick operationen

spenderades på en vuxenavdelning med vuxendoktorer. Kortisonbehandling kan ge högt

blodsocker. Det är känt. Den rondande vuxenläkaren ordinerade därför ett fingerstick

dagligen. För en vuxen hjärntumörspatient mest sannolikt ingen stor sak. För vår son,

världens undergång. Han hade aldrig uppskattat stick, läkemedel eller sjukvårdsbesök vid de

få tillfällen av sådant som livet hittills bjudit på. Att övertala honom till provtagning varje

morgon, var som att bestiga världens högsta berg – varje morgon. Som läkare förstod jag

ordinationen. Som mamma funderade jag på alternativ. Räckte urinprov månntro, om

blodsockret varit normalt dagen före?

Det postoperativa förloppet var trögt. Trögare än förväntat. Som läkarföräldrar tassade vi på

tå. Frågade lagom, föreslog lagom. Hur såg vätskebalansen ut? När skötte tarmen sig senast?

Den rondande vuxenläkaren ordinerade en rektallösning. Som förälder till ett barn med

cancer på en vuxenavdelning är man den omvårdande instansen. Det ville vi också vara, men

en sjuåring som inte samtycker till en rektallösning är stark. Vi höll fast med råstyrka – och

kärlek. Och sedan höll vi fast än mer, men denna gång mest av kärlek. Höll honom upprätt på

toasitsen. Höll hans huvud upprätt, vilket hans delade nackmuskler ännu inte förmådde. Höll

kräkpåsen framför honom. Varje doktorsbeslut innehåller så många dimensioner. Beslutet

kan vara helt korrekt och samtidigt likväl nära omöjligt. Hur smörjer den ensamboende

åldringen sig på ryggen? Hur får den ensamstående småbarnsmamman till bättre sömn? Hur

betalar den ensamkommande flickan sin medicin? Kan man ordinera en sambo, en kram, en

säng eller en bättre samordning mellan olika myndigheter? Var skriver jag det i mitt

receptblock? Alla dessa beslut. Plötsligt kände jag, jag skulle aldrig mer kunna arbeta som

läkare. Aldrig mer ta ett avgörande beslut.

Så kom det sig att familjens storebror dog. Det var en varm, solstrålande dag mitt i

semestern. Den insvepande sommarkvällsluften doftade av nygrillat och livskraftig

sommargrönska. I vårt hus hade ett förvisso kort men därmed inte meningslöst liv de

senaste månaderna vissnat och nu slocknat helt. Uppkrupen i vår säng kallnade den ena

sonens kropp i min famn. Den fortsatt varma undrade om man fick äta godis nu när

storebror inte längre levde. Jag undrade vad man gör härnäst när ett barn dör i hemmet. Jag

hoppades att han finge rida till himlen på en flygande enhörning. Eller klättra dit upp på

regnbågen. Men han gjorde ingetdera. Han åkte begravningsbil. På en väldigt kort bår. En

barnbår. Insvept och övertäckt. I sitt egna lilla tält sa jag till lillebror. Och förtvivlan vällde

upp inombords. Nu lämnar jag bort mitt barn.

Hans död gav mig livet. Som att jag tilldelades ett helt livs erfarenheter för tidigt. Efterhand

började jag inse. Inse att jag blivit den mest otursamma och den mest tursamma mamman

på en och samma gång. Som att jag fick en insikt kring människans litenhet på jorden, men

samtidigt hennes storhet i den lilla närmiljön. Väldigt få av oss är ensamt viktiga för

mänskligheten, men de flesta av oss är för någon den enda. Den enda mamman. Den enda

vänliga kollegan. Den enda inlyssnande doktorn. Plötsligt visste jag! Jag skulle mest definitivt

arbeta som läkare igen för vad skulle jag annars göra med denna obegripligt dyrköpta visdom.

Sofie Näslund presenterar sig så här: