Testraler
Försiktigt drar hon bort sin svettiga arm som dottern somnat på. Det finns ett avtryck av hennes öra. Undra hur många gånger hon sett det. Undrar hur många gånger till hon kommer få se det. Tröttheten är avlägsen trots att det bara blivit några få timmars sömn inatt. Konceptet tid har slutat existera. Hon smyger ut ur rummet med en 10a på glasdörren och sätter sig ner på golvet. Det finns inget smutsigare än sjukhusgolv men det bekommer henne inte just nu. Det är en surrealistisk upplevelse, alla andra lever i en annan verklighet än henne själv. Allt annat tappar dignitet när hotet om att mista sitt barn skymtas genom det osynliga förhänget, den sköraste slöjan. Slöjan, som hela tiden finns där och skiljer den nuvarande verklighet från alla alternativa verkligheter, som visar alla –tänk om. Det är bara de som hotats av döden som ser förhänget, lite som testralerna i Harry Potter. Inte en tår har tillåtits men nu sover dottern. Hon är så liten och skulle ändå inte förstå men instinktivt har hon låtit bli. Nu går det inte längre. Avgrunden öppnar sig och tårarna rinner ner längs halsen. Det är inte längre en ogrundad rädsla som far förbi, som alla föräldrar har. Som när hon hade förlossningsdepression och var fysiskt rädd för att stoppa in dottern i ugnen. Det var bara i huvudet, en rädsla som aldrig skulle hända. Men det här händer på riktigt. Maktlösheten förtär och hon kan inte hantera den. Med snabba steg går en undersköterska förbi och får syn på henne i all hast och frågar hur det är. Hon ber om näsdukar men avböjer torkpapper från toaletten, det är för rivigt mot ögonen som redan hunnit svullna. Det dröjer orimligt länge tills en sjuksköterska kommer tillbaka med ett paket sterila kompresser storlek 10 x 10 cm. Skillnaden mellan livet nu och för fyra timmar sedan är minimal och kolossal på samma gång. Hon tänker tillbaka på vårdcentralen igår där hon först visade knölen och hade förväntat sig en enkel förklaring och ett avslut. Läkaren hade varit chevaleresk, på gränsen till kavat. Men när han väl undersökte knölen ändrades kroppshållningen och tonfallet blev
kort och avhugget innan han gick och hämtade två kollegor. Där och då startade det nog. Samtalen, utredningen och oron. Fragment av de senaste timmarna visar sig på näthinnan. Det är chocken som fragmenterar bitarna, för skulle de bearbetas i ett stycke skulle hon gå under av rädsla och sorg. Sedan fragment från sjukhuset och rum 10. Knarret av fåtöljen när hon byter läge med lillan i knät medan barnöverläkaren pratar. Sarkom. Det smutsiga fönstret som skapar en dimmig utsikt i den bleka decembersolen. Lymfom. Sängen på vänstra sidan och läkaren på pallen mittemot. MR så snart som möjligt, men det hänger på narkosen. Jag kan ringa dem, tänker hon. Som intensivvårdssjuksköterska känner hon till alla narkosläkare på huset, hon kan väl rent av söva henne själv om det är narkosen det hänger på. Plötsligt sitter hon på andra sidan av rummet och ser den 31 åriga mamman med sin 20 månaders lilla dotter i knät. Dottern har en Pippi Långstrumpdocka i famnen som har lika många venkatetrar och emlaplåster som flickan själv. Pippi, som också har gjort ultraljud och blivit röntgad. Hon vill sitta kvar där, på en andra pall bredvid överläkaren som pratar. Där har hon suttit så många gånger. Där har hon kontroll. Där kan hon hantera andras frågor, sorg och rädsla. Andras smärta kan hon lindra, men inte denna. Nu är hon tillbaka. Golvet är hårt och det börjar värkar i rumpan. Låt det värka. Låt vad som helst kännas mer än det här.
Där sitter hon på sjukhusgolvet och torkar tårar och snor med mjuka kompresser när hon tar fram mobilen och inser att antagningsbeskedet till läkarprogrammet har kommit. Antagen. Slöjan fladdrar till.