Damen och jag
Förflyttningen från väntrummet till mitt rum tar en evighet. Den åldersrika patienten är
välklädd. En vacker kappa, ett par omhändertagna skor och omsorgsfullt valda smycken. Jag
artikulerar tydligt när jag småpratar. Min skånska dialekt kan ibland vara ett
kommunikationshinder. Vi möts för första gången. Promenaden tar en oändlig tid. Hon hasar
långsamt men jag noterar hennes kraftfulla grepp om rullatorn. Hennes pondus. Jag undrar
hur hennes stora hus med alla rum ser ut. Tio rum, sa sköterskan. Hemtjänsten städar bara
två av dem. Jag drar mig till minnes en film där den vänliga engelska familjeläkaren ärvde
patientens släktherrgård. Borde jag vara vänligare än vanligt idag? Skulle jag ens kunna sköta
om en hel herrgård? Rosenbuskar, järnsmidesgrind och kristallkronor. Jag fick en ros i
tidningen en gång. Minnet av rosen och patienten fyller en hel herrgård. Minst. Jag kan inte
ha varit äldre än hans barnbarn, men tid fanns. Han anförtrodde mig om väsen som dansade
i skuggorna invid sängen. Inte otrevliga men inte verkliga. Tid fanns för mig att lyssna – och
sedan dyka djupt ned i läkemedelslistan. Rosen blev en återkoppling på att jag seponerade
rätt hjärtrytmlugnande läkemedel.
Hon slår sig ned. Blicken är stadig. Hon är änka. De hade ett långt och innehållsrikt liv ihop.
Cancern tog honom. Hon tog hans läkare i örat. Så att de skötte sig. De var ju inte ens torra
bakom öronen. Hon är inte rädd för att dö men vill gärna leva. Hon är mer än måttligt
frustrerad över sin sjukvård de senaste åren. Det var alltid nya läkare. Hon var alltid yr. En
gång blev det bra. En gång palperade en läkare hennes mage och fann en anemiserande
tumör vilken framgångsrikt avlägsnades. Det var inte hennes tur att dö. En gång blev det bra.
Men hon är arg. Alltid nya läkare, så även idag. Jag är inte läkaren på hennes piedestal. Jag är
bekant med den läkaren. Han är trevlig och kunnig. Han är också helt rätt person för denna
eleganta dam. Hans vokabulär och umgängessätt härstammar från hennes ungdom. Jag
förstår att hon fattade tycke för honom. Möjligen bjöd han upp till dans i en kal
sjukhuskorridor. Möjligen kysste han artigt hennes handrygg adjö och lämnade blommor på
ronden. Mest sannolikt gjorde han ingetdera. Mest sannolikt fann han bara orsaken till
hennes yrsel. Och det är inte så bara.
Hon gormar och skriker. Jag också. På insidan. Verkligheten på mitt mottagningsrum saktar
in. Hennes ord blir alltmer avlägsna. Som ljud i vatten. Plötsligt befinner jag mig hemma i
småbarnskaoset. Det gormas och skriks. Barnen är förvisso små, men jag förklarar med ett
lågaffektivt bemötande att vi inte talar så till varandra. Vi bemöter varandra med vördnad.
Även om sylten hamnade på fel sida av gröttallriken. Även om lillebror hann först till soffan.
Även om strumporna helst ska sitta utanpå stövlarna är vi hövliga.
Sonen ålar sig skrikande ned från stolen. Till köttbullar vill han ha sylt. Inte ketchup. Och jag
känner att nu, nu tjuter det i tryckkokaren. Nu räcker det. Med emfas på varje ords stavelse
kräver jag respekt i samtalet. Det här är mitt liv också. Nu räcker det. Damen tittar på mig.
Hennes mun är tyst. Nu räcker det. Hennes pupiller vidgas, axlarna sänks. Vi står i ett
vägskäl. Den konsultatoriska tråden känns tunn och oförmögen att lotsa oss. Jag förklarar
helt sonika att den ena vägen leder ut från mitt rum och till ännu en ny läkare. Den andra
vägen innebär ett, om hon önskar livslångt, samtal mellan två vuxna medmänniskor i
verkligheten som är min arbetsplats och hennes läkarbesök. Hennes händer slappnar av.
Hennes pondus gör henne nu vacker. Hennes kroppsspråk har redan valt vägen framåt. Hon
har valt oss. Inte mig. Oss.