Stort grattis Anna Abri!!

 

STOLEN

Här. Här står jag bra. Precis så att jag ser vad som försiggår vid operationsbordet, utan

att stå i vägen för sköterskorna om de skulle behöva komma in i ett skåp eller justera

någon apparat. Jag står såpass långt ifrån patienten och de sterila dukarna så att en

operationssköterska endast en gång skulle få för sig att artigt men strängt påminna mig

om att hålla mig borta nu när jag är otvättad. Jag står bakom papperskorgen. Jag är här

utan att vare sig synas, höras och viktigast av allt, uppta någon som helst plats i salen. Jag

har kandidatsäkrat min plats. Faktum är att jag rätt och slätt hamnat på narkossidan,

ganska nära narkossköterskan Karl. Karl är en pigg herre förbi pensionsålder som inte

lyckats slita sig från sitt arbete och nu jobbar kvar på timmar. ”Här ska du få se min

hund!” säger han glatt till mig och tar fram sin telefon för att visa en bild på honom och

sin yviga, mörkbruna spets på vandring i de norska fjällen. ”Jag brukar alltid fråga

patienten ifall de har något husdjur, det kan säga mycket om hur emotionellt intakta de

är!” säger Kalle entusiastiskt.

Operationen fortlöper. Det är ett bråck som håller på att åtgärdas laparoskopiskt. Då och

då är operatören vänlig nog att vända sig mot mig och i korthet kommentera vilken

struktur vi passerar eller om ett särskilt kritiskt moment avklarats. Trots att min

kandidatsäkrade   plats erbjuder fri sikt över skärmarna är det med viss möda jag

urskiljer vad som är upp, ned, tarm eller övrigt men jag försöker nicka förstående när

operatören väl flikar in med något till synes informativt. Annars är det narkossköterskan

som tagit mig under sina vingar. Rätt som det är har jag förutom att stifta bekantskap

med den söta spetsen Lisen även fått se bilder på samtliga barnbarn, stugan i Lappland,

senaste fiskebedriften samt fått ta del av några riktiga rövarhistorier från hans tid som

narkossköterska i Qatar under sent åttiotal. ”Det fina är ju att det är exakt samma droger

som används överallt! Jag hade kunnat stiga in i vilken operationssal som helst i hela

världen och bara köra!” berättar Kalle medan han ivrigt kryssar in det senaste

blodtrycket i patientens narkosjournal.

Det är dags för Kalle att gå och fika. Han blir avbytt av Malin. Malin är hälften så gammal

och minst lika trevlig som sin företrädare. Hon finner det mer ergonomiskt att stå upp

för stunden. ”Ta och sätt dig ner vetja, det är helt galet att vi inte har tillräckligt med

pallar till kandidaterna ju!” säger hon uppmuntrande. Jag tittar på stolen. Det är en

sådan där lättdesinficerad kontorsstol från Kinnarps med armstöd och livsfarliga

justeringsspakar. Den heliga narkosstolen. Tronen. Operationssalens nav. Hundra

potentiella scenarier spelas upp i mitt huvud i ultrarapid. Jag kommer till en stilla

slutsats baserad på en snabb riskanalys. ”Nej, det är lugnt” svarar jag säkert. ”Jo men

klart du ska sitta på den! Det är superlugnt!” Malin ger sig inte. ”Njae det går fint, jag står

bra här” svarar jag lite osäkert denna gång. ”Men jag insisterar! Unna dig!” Malin är

tydligen inte en kvinna som ger sig i första taget. Lite osäkert glider jag ner i stolen

samtidigt som jag betänker den skam och vanära jag nu bringat detta mäktiga sittdon.

Minuterna flyter förbi. Bekvämt sittandes i stolen fortsätter jag fixera min blick på

skärmen. Nu ser vi tydligen bråckporten. Jag lyssnar på kirurgen som tålmodigt berättar

vad han gör och jag fortsätter nicka förstående och ibland avge ett ”aha”. Ett nät vecklas

ut och kirurgen fortsätter mässa om en studie om kronisk smärta efter bråckkirurgi som

precis publicerats. ”Jasså!” Svarar jag när han i korthet redovisar de senaste rönen. Det är

en tacksam dag. Jag gillar visserligen att tvätta in och stå vid såret, men att luta sig

tillbaka och ta en liten paus från den senaste veckans ständiga koncentration bredvid

operatören känns välbehövligt.

Klockan är återigen slagen för fikaavbyte. Malin tackar för sig och stegar ut från salen

och in kommer Karl, skinandes som en sol, efter att ha fått sin eftermiddagsdos av kaffe

och kardemummafläta. Tillbaka från fikapaus är också Carina, den dynamiska

undersköterska vars rutt i operationssalen föranlett min strategiska salsplacering i

begynnelsen. Hon stegar raskt in bakom Karl som leendes kommer mot mig.

Jag hinner inte reagera, än mindre resa mig upp. Likt ett ånglok kryssar Carina förbi Karl

och siktar in sig på mig. Jag visste det. Jag hade vetat det ända sedan Malin först kom

med förslaget. Med darrande underläpp och en nyans i ansiktet jämförbar med

komplementfärgen till hennes hårskydd börjar hon rasa. ”Där får du absolut inte sitta,

det där är anestesistolen! Där sitter bara anestesipersonalen! Du får ställa dig upp nu”.

Och världsordningen är återställd.