Räcka till
”Mamma?” hördes det yrvaket från sovrummet. Hon stannade i steget och höll andan i
förhoppning om att hennes tvåårige son skulle somna om. Klockan var ju trots allt bara halv
sex på morgonen, och även om det var dags för henne att påbörja dagens pendling till jobbet
befann sig resten av familjen ännu i startgroparna. Just när hon trodde att hon klarat sig
hördes ett illvrål, ”Maammaaaa!!!” Ljudet av små fötter mot parketten som snabbt rörde sig
åt hennes håll. Ut genom dörröppningen dök sedan det sötaste lilla blonda rufset som hon
kunde tänka sig. Hon älskade verkligen de mysiga morgnarna där hon kunde börja dagen
med att äta frukost med sin son och man. De flesta dagar började dock inte på detta sätt,
och så inte heller denna dag.
Hon stålsatte sig för vad som komma skulle, lyfte upp sin son och pussade och kramade
honom medan hon gick in till sovrummet igen. Med ens förvreds ansiktsdragen på den lille
pojken som nu visste vad som väntade, och med det kom även skriket och tårarna.
”Älskling, jag måste verkligen åka nu”, sade hon menande till sin man som sömndrucket
kisade upp mot henne.
”Mmm, Noah kom till pappa. Mamma måste gå till jobbet!” Men den lille tvååringen var
inte beredd att ge sig utan strid utan klängde sig bara hårdare fast med armarna runt hennes
hals. När hon till slut lyckats krångla sig loss, tittade hon på sin lilla familj som nu satt där
framför henne på sängkanten. Hennes sömndruckna man med ett stadigt grepp runt den lille
sonen som, med ansiktet vått av tårar, gjorde allt i sin makt för att åter ta sig upp till hennes
famn.
”Jag älskar er mest i världen!” sade hon snabbt, tog sin väska och gick mot ytterdörren.
”Ha så kul idag!” hörde hon bakom sig och gav till ett grymtande till svar innan hon
försvann ut genom dörren.
Innan sonen kom till världen hade hennes liv helt tillägnats arbetet. Hon hade
kallat sig själv för arbetsnarkoman och varit stolt över det. Nu startade hon i stället varje
arbetsdag med en klump i magen och det dåliga samvetet rivande i bröstet. För att inte tala
om en ständig stress att hinna med. Där hon förut kunde känna att vara på plats fem minuter
innan utsatt tid var att tänja på marginalerna, var det nu snarare regel än undantag att
sladda in på morgnarna när röntgenronden redan hade börjat. Och idag var inget undantag.
”Jaha, då är vi alla på plats då”, kommenterade en av överläkarna när hon
så tyst hon kunde försökte smyga sig in i det mörklagda rummet. Han var det nyaste
tillskottet till kliniken och av någon anledning tycktes han redan från början ha bestämt sig
för att högljutt påtala alla fel hon gjorde. Hon svalde förtreten och tvingade fram ett leende
mot de kollegor som bemödat vända sig om. Den här typen av tråkningar hade inte
bekommit henne tidigare, men nu började hon bli ganska mör och frågade sig allt oftare
varför hon gick till jobbet överhuvudtaget.
Resten av dagen förflöt som de flesta andra dagar på akuten med patienter som
avlöste varandra i ett, lunchpauser som kom och gick utan att matlådan lämnade kylskåpet
och koppar med kaffe som hunnit svalna avsevärt innan de hittade till hennes läppar. Men
när klockan visade strax efter fyra suckade hon lättat, kanske skulle hon ändå få komma hem
i tid idag. Hon hade precis hunnit resa sig upp från sin dator när larmtelefonen plötsligt tjöt
till i hennes ficka. Typiskt!
Hon tittade på den lilla pojken framför sig på britsen i akutrummet. Båda handlederna
stod i helt fel vinkel och längs med vänstra sidan av pannan sträckte sig en rejäl blånad.
Pojkens mörka lockar satt fastklistrade i blodet från ett sår över ögonbrynet och under
rödgråtna, halvt slutna ögonlock tittade ett par nötbruna ögon fram i skräck. Trots
skillnaderna såg hon i hans ansikte i stället sin egen son och för en kort stund kände hon sig
lamslagen. Tårarna brände i ögonen och hon fick svälja flera gånger för att hejda känslorna
från att ta överhanden. Hon tvingade sig tillbaka till verkligheten och gjorde jobbet som hon
gjort så många gånger förr. Efteråt vände hon sig mot pojkens mamma som satt på en stol
bredvid och grät. Det hade kunnat vara hon själv som satt där och det spelade ingen roll hur
många gånger hon ställdes inför denna typ av scenario, det var lika jobbigt ändå. Sedan hon
själv blivit mamma kunde hon inte bara skaka av sig patienternas öden, speciellt de yngres,
utan de följde henne hem och förvägrade henne ofta nattsömnen som hon så behövde.
Hennes man stod i köket och städade undan det sista från middagen när hon till sist
återvände hem.
”Förlåt att jag inte hann hem till middagen, det dök upp lite saker”, sade hon
urskuldande och sökte hans blick.
”Det är vad det är”, svarade han trött utan att titta upp. Hon svalde hårt. Återigen fanns
den där klumpen där. Hon gick in till sovrummet och såg sin lilla son ligga och snusa lugnt
med armarna runt sin Herr Kanin. Hon lade sig försiktigt ned bredvid honom och borrade in
näsan i den lena huden nedanför örat och kände hur tårarna sakta rann längs hennes
kinder.