Good doc, Bad doc eller En halv-grön UL
Jag vaknade upp en februarimorgon med starkt självtvivel. Jag hade jobbat ett drygt halvår på medicin och lyckas aldrig bestämma mig för om jag är bra på mitt jobb eller inte. Hoppades att kommande dagar skulle ge mig en antydan.
Redan en timme senare hände det igen, jag var läkaren på stan. En påkörd cyklist låg skadad mitt i en korsning. Många runtomkring. Jag stannade eftersom jag ju är läkare. Gick fram och berättade det, tyckte jag gjorde det bra, kom en barnmorska som gick när hon hörde att jag, läkaren, var där. Läget verkade under kontroll, någon ringde ambulans och en annan ringde en anhörig. Hon hade ont i knät. Det var en himla smäll sa en annan. Hon pratade och det blev inte sämre. En polis började fråga någon, kanske den som kört på. Jag tänkte att mitt uppdrag var över och stack därifrån. Utan att säga hejdå.
Jag börjar sakta ångra mig de sista kilometrarna. Jag borde berättat när jag stack. Borde frågat mer, gjort ABCDE, åtminstone känt pulsen, frågat om ont i magen. Hon kanske hade massiv intern blödning. Mjältruptur. Skulle ha berättat om vad hon kommer möta på akuten. Väntat på ambulansen. Bara funnits där, funnits kvar. Läk-kräk. Hade dåligt samvete hela dagen.
***
Som om inte det var nog så hade krigsbeskedet kommit tidigare imorse. ”Är det krig nu?” minns jag att jag tänkte i patientmatsalen där även läkarna hämtar koffeinhaltiga drycker. Det var det förstås någonstans även innan men inte i Europa. Någon skär lök när jag tänker på fäder som skiljs från familjer. Barn som göms, som flyr. Tvingas växa upp i så mycket onödigt blod. Jag tänker plötsligt på Zelenskyj, kommer han att dö, kommer hela hans familj att dö?
Det tycks finnas visst hopp i att inte ens Putins egna står bakom honom längre. Kanske är det början på slutet. En ST sa att det finns de som distanserat sig från Ryssland för att de inte gillade läget och de som fortsatte patriotismen på distans.
Jag har en överläkare. Han kom in på expeditionen igår, sista dagen av fred, ingen frågade, han började ändå. Det är amerikanerna som vill ha krig, väst gillar allt som är anti-Ryssland, att Ukraina bombar sina egna städer, Ukraina är en påhittad stat och samma folk som ryssarna. Alla inte vill ha liberala idéer, temperaturen varierar naturligt över tid och global uppvärmning är överdrivet. Eftersom det bara var onsdag så reagerade jag starkast på det sistnämnda. Tveksam effekt. De som går emot den rådande världsbilden hos sammanhanget de befinner sig i lär inte övertygas av sina undersåtar. Inget unikt för min överläkare som dessutom var trött och hade huvudvärk.
Idag tyckte en annan kollega att han var på bättre humör. En ssk sa något om kriget på ronden, han undrade om vi inte skulle prata om patienterna istället. Sen behövde han gå hem tidigt för att något hänt. Dagen efter var han planerat borta och kunde inte höra om deras patient som dött där ingen pratat med anhöriga om att måendet var skört. En årsrik ukrainska på sal 17 hytte med näven åt Putin varje gång han dök upp på nyheterna. Kanske bra att han var iväg.
Innan dagen är slut går vi och tittar till bensåret på sal 10. Fysioterapeuten säger att jag är en bra läkare i hennes ögon, överläkaren frågar när hon senast var hos optikern.
Jag satt kvar och läste Guardian. Det sjunker sakta in. Samma insikt som den 11 mars, 2020 när covid blev på riktigt. Krisen kommer nära. Att vi lever i historien. Tider när datumet är avgörande kontext. Vidrigt.
***
Veckan efter går jag på nattvecka. Som tur är. Ett förtroende är brutet. Jag säger till mig själv att han ju inte är Putin, även om deras tungor upprepar samma utsagor. Jag får aldrig användning för mina i efterhand välformulerade argument.
Jag går natt med en kvällskollega som inte skrattar. Jag insåg i hissen på väg hem från en jour utan vila. Han skrattar inte på det sätt som gör mig bekväm med andra. Han är alltid seriös. Tidigare kollegor som nu gått vidare berättade om honom men jag ville inte dra förhastade slutsatser. Vilket jag ändå gjorde. Han sa till gamla min psyk-kollega att embolin var uppenbar – vilket den inte var. Innan dagläkarna gått hem skrattade två andra kollegor på rummet hysteriskt åt remitterande läkare benämnd Dr. Apelsin. De måste varit trötta för det var inte så kul. Eller så är det jag som inte kan skratta. Fast jag fick allt halva morgonmötet att skratta två eller tre gånger sen. Kände att min plats var berättigad. Min kollega kunde inte skratta för han var inte där. I rummet innan så stämde kollegan in i skrattet när de trötta förklarade det roliga. Han sa att det var roligt. Det kändes konstlat. Men vad vet jag.
Vi åt båda vegetarisk kvällsmat som vi fått från en avdelning. Han åt inte rött kött efter att ha tittat på Cowspiracy, men han kollade inte på fler filmer och kunde då fortsätta med fågel och fisk. Bättre självinsikt än många, men bristande tillämpning. Kanske är det så en annan kollega ser på mig. Hon som är en riktig vegan, som inte åt delicatobollar för att de innehöll palmolja. Hon som kommer tidigt och går sent. Hon skrattar mycket, och jag hoppas hon gör det på insidan också.
I joursängen minns jag förra veckans frågeställning och konstaterar snabbt att den senaste datan är alltför spretig för att kunna dra några slutsatser. Det går alltså fortfarande inte att utesluta att jag är åtminstone någorlunda bra på mitt jobb, men vidare studier behövs. Lägger ifrån mig Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol och tankarna går sakta över i ytliga drömmar, ända tills telefonen ringer om ett hjärtstopp som inte går vägen.
Författare: Tengil