Gåvan
Det tar några sekunder, för livet att byta skepnad. För grundvalar att skakas om. För hjärtan att brista, himlen att färgas grå. Och mitt i all förtvivlan, oro, ångest och sorg kan det också dölja sig några av de finaste och ärligaste ögonblicken man kanske får uppleva i det som kallas livet.
Handen. Hon höll mig i handen hela tiden, narkossköterskan. På kejsarsnittet med vår son som vi blott två veckor tidigare fått veta inte mådde helt bra. ”Han kanske kraschar när vi plockar ut honom.” Med de orden ringande i öronen satte jag min otympliga gravidkropp på operationsbordet, spinalen lades, av vänliga, hjälpsamma, händer fick jag hjälp att lägga mig på operationsbordet. Samma vänliga snabba händer fäste blodtrycksmanschett runt armen, elektroder på bröstet, lite syre i näsan, kopplade slangar till tidigare satta PVK på handen.
Andra snabba händer klädde in allt nedom brösthöjd med grönblå duk, magen tvättades, rutinerat ordnades allt, snabbt och metodiskt. Benen, hela underkroppen, pirrade, som fylld med kolsyra, ”myrornas krig”. Presentation av alla, de började… Hon tog mig i handen och släppte den inte förrän allt var klart. Hon höll den genom allt. Jag skulle inte känna igen henne på stan – men hennes hand som inte släppte min glömmer jag aldrig. Den var mitt ankare i den vildaste storm som pågick i mitt inre.
Avväpnandet. Jag satt på IVA för nyfödda med vår sjuka bebis på bröstet, läget var ”stabilt men inte bra”. Barnneurologen hade just bedömt bebis. Hon tittade på mig, funderade någon sekund, innan hon lugnt och tydligt sade: ”Nu skall du bara vara mamma. Inte läkare.
Du är mamma nu. Ok?” Luften gick ur mig likt en skruttig ballong. Lättnaden, att tillåtas släppa kontrollen. Hon tillät mig göra det, tog den ifrån mig. Orden bär jag med mig, försöker ta fasta på. ”Nu skall du vara mamma.” Ja, det ska jag. Jag lovar.
Att bli sedd. Bebis, och vi, blev förflyttade från IVA för nyfödda till intermediärvårdsavdelningen. Förtvivlade satt vi där, två väldigt tilltufsade, ganska vissna, nyblivna tvåbarnsföräldrar, på ett sjukhus 40 mil från hemma och långt ifrån det nyblivna storasyskonet. På dörren till rummet knackades det ofta. Så ofta att knackningarna till slut dånade som mistlurar i öronen. Bebis kollades till, sondsprutor fylldes på, blöjor hämtades, larm tystades, saker stämdes av och bebis kollades till igen. Så höll det på, minst varannan timme dygnet runt. ”Knack, knack!” Det var utmattande, man förvandlas snabbt till en skugga, när kroppen gör ont och själen svider. Man omformas till en färglös kopia av den man annars är, den man en gång var. Det knackade på dörren, igen. Så klev Hon in – och såg oss. Såg oss föräldrar. Barnmorskan som följer upp de som skrivits hem från BB. Vi skrevs ut – till IVA för nyfödda. Hon kom in och såg oss, två skuggor till föräldrar. Hon satte sig ned, bekräftade oss, såg oss, hörde oss. Hon tog oss under sina vingar och lyfte hela vår tillvaro, lät oss ta plats. Vår fina, fina lilla bebis såg hon. Men just där, just då, så såg hon framförallt två så väldigt vissna, trötta och ledsna föräldrar. Och vi fick vara det. Om änglar vandrar omkring på jorden i människoform så är hon en av dem.
Gåvan. När barnet flera månader senare låg på en IVA-sal på hemsjukhuset. Läget var stabilt, men ändå så pass pyrt att det krävdes vistelse på IVA. Det blev då lätt att man pratade mycket med sköterskorna, ytligt med vissa, djupare med andra. Med somliga blev pratet rent av filosofiskt. Vi resonerade kring livet, så plötsligt lade hon handen på mitt knä, tittade mot den lilla, lilla pojken i sängen, så tittade hon mig djupt i ögonen och sa: ”Han är en gåva.” Jag försökte ta till mig det hon just sagt, ja, naturligtvis är han det, han är min son.
Men det var något annat hon syftade på. Ibland tror jag mig ha snuddat vid att inse vad hon sa, kanske. Vet att dagen kommer då jag förstår vad hon menade, insikten kommer då den är mogen. Han är en gåva, ja, sannerligen är han det. Jag har bara inte förstått vidden av den än.
Back up:en. ”Här är min mail, är det något så hör av dig.” Någon man litar på, lägger sitt barns liv i dennes händer. Bara vetskapen om den möjligheten, tryggheten det innebär. Att ha en snabb dörr in – och veta att man får svar. Förtroendet. Tack.
Om han kraschade när de tog ut honom? Nej, han skrek. Min gåva.