AT-läkaren öppnar dörren. Mannen på britsen tittar upp. Deras ögon möts och redan där börjar en balansakt på slak lina. Allt för att undvika att falla ned i den avgrund som snart kommer öppna sig mellan dem.
Det är nyårsafton på akuten. En kväll som alla andra, men ändå inte.
Mannen har haft det jobbigt med andningen ett bra tag, men det är först ikväll han söker. Rädslan är påtaglig så fort AT-läkaren kommer in i rummet. Hon är medveten om den när mannen berättar sin historia och när hon undersöker honom, så som hon lärt sig göra. Det är inte svårt att förstå att något är allvarligt fel. Hon ser i mannens ögon att även han vet. Och att han inte längre hade orkat bära den vetskapen ensam under årets sista natt.
AT-läkaren öppnar åter dörren. Denna gång med röntgensvaret i sin hand. Röntgensvaret som säger allt och inget på en och samma gång. Det är nu den verkliga balansakten börjar. Den mellan att ge tillräckligt med information, men utan att beröva honom allt hopp. Hur ska hon hinna räkna ut vad mannen på andra sidan dörren behöver? Hur mycket han vill veta av det hon egentligen inte vet? Hon har bara några ögonblick på sig att läsa av situationen för att kunna hålla samtalet på mannens villkor. De som han kanske inte ens själv känner till. Ännu. Vad är viktigt för honom?
Allt det ska de hinna uppfatta där de står på var sin sida om avgrunden. Det finns ingen tid till att fråga, ingen tid att fastställa något. Varje sekund, mellan att dörren öppnas och orden kommer, är en evighet. På något sätt ska den evigheten komprimeras och lyhördheten visa vägen över bron.
AT-läkaren går in i rummet. Hon sätter sig på pallen och möter hans blick.
Efteråt. Hon har precis berättat för en man att livet kanske snart kommer ta slut. Ändå återstår det svåraste av allt. När verkligheten, i form av ett fullt sjukhus, krockar med det som borde vara självklart, då spelar det ingen roll att mannens värld precis slagits i bitar. Att han har svårt att andas. Att han behöver vård. Då återstår bara en sak för AT-läkaren att göra. Det är nästan mer än hon klarar av. Hon måste säga åt honom att åka hem.
AT-läkaren ser mannen lämna akuten. Ensam. Utan lindring. Utan svar. Med fler frågor än han kom med. Nu även med en möjlig dödsdom hängande över sig. Ingen hade förberett henne på otillräckligheten i det otänkbara. Det var inte så här det skulle vara. Något går sönder inom henne. Det var inte så här det var menat att gå till.
Månaderna går. AT-läkaren byter klinik, så som gången är. Hon tänker på mannen och otillräckligheten den där nyårsnatten. Hon undrar hur det har gått för honom. Allt hon vet är att chanserna för att det skulle ha varit något annat än slutet är oerhört små.
Av en slump träffar hon en dag på mannen i ett annat ärende. Hon hoppar till och tittar förundrat på honom. Han är rosig om kinderna. Han har återtagit de kilon som sjukdomen tidigare stal. Hennes leende är omöjligt att stoppa. De känner omedelbart igen varandra.
De har båda burit med sig minnet av den där natten. Nu har de fått den sällsynta möjligheten att prata om mötet som förändrade så mycket. Om allt det osagda, om balansgången, viljan att göra mer och att ge fler svar, även om det inte fanns fler att ge.
”Du behövde inte säga något mer,” säger mannen, ”jag såg svaren i dina ögon. Jag såg att du visste att det var riktigt allvarligt. Men jag såg också att du brydde dig om mig. Du stannade kvar. Det bar jag med mig och det gjorde att jag inte kände mig så ensam.”
Hon får tårar i ögonen. Sväljer hårt.
Hennes första tanke är att hon måste bli bättre på att dölja vad hon tänker och känner. Vad hennes ögon avslöjar. Sedan stannar hon upp. Genom att stanna i tystnaden hade de båda lyckats hålla sig kvar på avgrundens kant. Vad var det mannen egentligen berättat för henne? Att hon hade sett och genuint brytt sig om honom var det som gett honom kraft. Det var även det som hade gjort att han inte känt att han lämnades ensam.
Lärdomen var således inte att försöka bli bättre på att dölja sitt inre. I stället förstod AT-läkaren till fullo betydelsen av att verkligen orka vara närvarande. Även när hon inte kan göra något. Eller kanske snarare särskilt då.
Det AT-läkaren tidigare hade sett som en av sina svagheter, har nu blivit en av hennes största styrkor. Hon har lärt sig att vistas i tystnaden när det behövs. Det hjälper även henne. Hon är inte otillräcklig. Hon kan alltid finnas där. Ibland är det allt hon kan göra.
Det enklaste som finns. Och det allra svåraste. På en och samma gång.