Får jag göra dig odödlig?
Det är en av de första vårdagarna, solen lyser upp rummet och det går nästan att ana att den skulle värma om vi befunnit oss utomhus. Istället är vi inne på den vita patientsalen och jag iakttar skuggorna i hörnen. Det finns små spår av att du varit här ett tag, en väska på en stol och några utlästa pocketböcker på sängbordet. Datorn som står på visar nyhetsrapportering från kriget som pågår i Europa sedan en vecka tillbaka. Inne i din kropp pågår ett helt annat krig, ett som pågått längre och där utgången nu börjar bli allt tydligare. Om vi hade tagit en bild i svartvitt hade du sett pigg och stark ut, faktiskt helt frisk. Kanske bara en märklig färg på ögonen. Här i rummet ser det mer ut som att vi tagit en bild i svartvitt och sen färglagt dig med en gul överstrykningspenna. Den märkliga gulgröna färgen som bara blir när levern och gallvägarna slutgiltigt gett upp. Studien som vi försökt få med dig i, som kanske hade kunnat ge någon strimma av hopp, är nu omöjlig.
Onkologiskt och kirurgiskt har vi inte mer att bidra med, medmänskligt och empatiskt nästan hur mycket som helst. Jag tror att du redan vet, så fort du ser oss komma in på rummet. Känner igen att det är din onkolog som kommer och inte kirurgen som jobbar på avdelningen. Jag hör det i din röst när du avslutar telefonsamtalet, hör att du inser att vi inte skulle komma dit om det var goda nyheter. Du är lika glad som vanligt och hälsar på oss med lättsam ton. Berättar vad kirurgen sagt för några dagar sedan, om cancern och att stenten i gallvägarna inte klarar av att göra sitt jobb. Att du mest blev arg och irriterad, att det inte borde kunna stämma. Vi håller med om vad kirurgen sagt, att våra behandlingar inte kan hjälpa. Det är så tyst i rummet. Inte för att ingen pratar, mer för allt som inte går att uttrycka.
Det är så orimligt. Du är för ung, har så många som behöver dig och så mycket kvar att göra. Vi hade så många planer, även när behandlingslinjerna tog slut. Det såg stabilt ut en stund för inte så länge sedan, men det stämde nog aldrig. Jag träffade dig för första gången för några veckor sedan när du behövde bli inlagd, något du aldrig behövt vara med om tidigare. Du kände dig trött och hängig, jag funderade på hur jag skulle ta upp det faktum att du var helt gul. Du visste redan förstås, och jag tror att det varit så hela tiden. Att du vet, även om du inte uttalar det.
Jag följer mönstret i dina tatueringar med blicken, undrar om det finns en sammanhängande tråd. I linjerna på underarmarna, cancer, våren eller livet i allmänhet. Det är aldrig rättvist att drabbas av cancer. Kan det ändå vara mer eller mindre orättvist? I så fall är det alldeles särdeles orättvist just här. Du frågar om vi inte kan operera bort det som är dåligt, för oss är det tydligt att det är helt omöjligt men samtidigt tänker jag att det är en rimlig fråga. Om du mår bra, bortsett från att du samtidigt råkar vara döende, varför kan vi inte göra något?
Du ber oss ringa din sambo och berätta, att du inte är så bra på att förklara alla detaljer. Vi vet alla att det inte är detaljerna som är problemet, men lovar så klart att prata med dina anhöriga. Jag ser inte när den första tåren faller, trots att jag för länge sen sett att de skulle komma. Kollegan som känner dig bättre är snabbare och hämtar en pappershandduk. Du torkar ögonen och jag tänker att det borde svida med det sträva pappret, att det brukar göra det. Vi ignorerar tårarna i sig och konstaterar högt att det är skit. Att alltihop är det. Jag undrar vad du tänker på, om det är att du ska försvinna eller på något av allt det du lämnar efter dig. Vi säger aldrig något om hur lång tid det är kvar, men jag känner att vi vet det ändå. Tror inte att du vill ha något mer exakt svar. Undrar hur du ska hinna med det du pratat om att göra, hur det ska gå med din firma och alla uppdrag jag vet att du var mitt i att fixa. Vad som kommer hända med din partner och era barn. Känner att jag vet så lite om dig, men ändå nog för att önska att vi träffats i ett annat sammanhang, att vi hade setts genom ditt jobb istället för genom mitt. Jag tänker så ibland, hur det varit med ett annat jobb där jag kunde ha träffat människor en stund av slump utan att en av oss hade en livshotande sjukdom.
Svävar i tankarna iväg till idén om att bli barista. Tänk om jag lärde känna folk genom vad de föredrar att dricka på morgonen snarare än vilka mutationer deras tumör har.Det ändrar ingenting. I det här stela, vita rummet är sanningen fortfarande kvar. Vi har kommit till en vägs ände. Tårarna stillnar och vi konstaterar att det viktigaste är att se till att du får komma hem. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte, men det måste bara gå att lösa på något sätt. Vi säger något om att ses senare, att vi har en del att fixa med. Du ler och säger hej då, samtidigt som jag ser i ditt ansikte att tårarna är nära igen. Vi hinner utanför dörren innan även läkarna börjar gråta.
Döljer mina tårar så gott det går i munskyddet, jag som varken följt dig länge eller ens förde samtalet. Undersköterskan som sitter i det lilla arbetsrum vi ställer oss i för att samla oss ser orolig ut. Hon undrar nog vilka vi är.
Jag önskar att jag haft en trollstav. Det gör jag visserligen rätt ofta. Önskar att jag kunde bota, stilla tiden eller spola tillbaka och undra om något enda hade kunnat ändras på vägen. Känner mig säker på att det inte hade hjälpt. Jag kan inte hålla dig kvar, bara konstatera att du måste ha färgat världen omkring dig under din tid här. Kanske bidrar du till vårsolen. Inget jag kan göra skulle förändra det här. Som underläkare som mest följer med var jag knappt ens där. Vill ändå bevara något litet, litet av det här. Skriver ord att ha med mig i fickan för att kunna bli påmind om dig någon gång. I tidboken ser det ut som att det knappt hänt något på hela förmiddagen.