Ett avgörande samtal
Jag höll tabletterna i handen. Jag tog några tabletter i handen och svalde dem. Jag visste att om jag tog alla tabletter som fanns i burken så skulle jag dö. Det var fredag kväll, jag hade inget planerat i helgen, jag skulle inte träffa någon och på måndag hade jag jobb igen. Ingen skulle hitta mig i tid. Ångesten skar i mig och jag tog några djupa andetag. Sakta började ångesten ebba ut, kvar fanns endast anhedonin. Jag saknade de små sakerna, känslorna jag brukade få av att känna solens strålar träffa ansiktet, att vilja träffa min bästa vän, att äta mat som jag tyckte om. Jag tog ytterligare några djupare andetag, in och ut. Någonstans fattade jag beslutet att sätta på locket och gå och lägga mig. Jag somnade men vaknade som jag brukade numera alltför tidigt. Jag låg kvar under täcket, tiden gick. Jag orkade inte stiga upp, jag orkade inte äta, jag kunde inte sova. Tiden gick, i en grå dimma passerade helgen. Söndag kväll tvingade jag mig själv upp för att duscha inför måndagen. Jag reflekterade över hur fett mitt hår blivit och hur mycket jag hade svettats trots att jag bara legat i sängen hela helgen. Saker gick så långsamt, jag kämpade för att få ihop allt jag behövde imorgon.
Jag vaknade och slog upp ögonen. Klockan var alltför tidigt. Jag ville bara stanna kvar i sängen, jag orkade inte jobba och men ändå visste jag att det var bättre om jag inte var hemma, att jag åkte till jobbet, träffade kollegor och behöll mina rutiner. Tiden gick och trots att jag vaknat tidigt så missade jag ändå bussen. Det fick vara, jag var inte den enda som kom sent på morgonen och det handlade om några minuter.
Klockan var halv åtta på morgonen men ändå sken solen. Jag kände solens strålar träffa mitt ansikte, värmen som blev av solen. Jag visste att det brukade vara njutningsfullt, att jag brukade känna mig lycklig och rofylld, men jag kände… ingenting. Jag var bara tom. Anhedonisk. Jag smakade på ordet, det rullade runt i mitt huvud.
Just nu var jag två personer. En var den pragmatiska, strukturerade och rationellt tänkande jag. Den person jag var mest som på jobbet, i rollen som läkare. Den som var lagom, reagerade som man skulle i min yrkesroll. Den som såg de symtom jag hade och visste att jag borde göra något åt mina symtom. Den som på jobbet kunde skjuta undan allt annat och gick in i en roll. Det andra var deprimerade jag, den person som kom fram när jag kom hem, när jag låg ensam under täcket under helgen och den person som inte kände något just nu, inte hade något intresse för någon eller något. Några veckor tidigare hade jag kunnat separera de två personerna jag var, ta fram läkarpersonligheten när jag satte foten innanför entrén på vårdcentralen. Men numera hade mitt deprimerade jag börjat ta över på jobbet mer och mer, jag jobbade långsamt, jag orkade inte med känsloyttringar hos patienter och kollegor. Svarslatensen, tankelatensen och den bristande ansiktsmimiken hade börjat påverka mitt jobb och besöken med patienter. Jag reflekterade över vad som hände i fredags, hur jag hade suttit med tabletterna i handen och i det ögonblicket fattade mitt läkarjag beslutet att slå numret till min egen vårdcentral. Medan signalerna gick fram så började jag tveka, men innan jag hann lägga på så svarade en sjuksköterska. Jag förklarade dämpat mina symtom, vad jag trodde det var. Hon frågade om jag kunde vänta två veckor. Jag tänkte en stund och svarade tveksamt att jag trodde inte det. Jag hörde hur hon klickade och jag tänkte på journalsystemets tidbok. Jag skulle kunna ordna en tid imorgon, på morgonen? Jag slog upp min egen tidbok, och insåg att någon hade lagt in admintid på morgonen. Det blir bra mumlade jag. Hm, då har jag bokat in dig imorgon.
Jag satt i väntrummet. Jag såg mig om på patienterna som satt där, unga, gamla och funderade varför de var där. Jag insåg att jag inte var van vid det här, att vara patient, att sitta på andra sidan av skrivbordet. Osäkerheten, kontrollförlusten.
Han såg på mig. Jag mötte inte blicken, jag orkade inte. Jag förklarade varför jag var där, om mina symtom, att jag inte orkade med jobbet fullt ut, att jag inte orkade tänka längre. Jag visste vad han skulle fråga sedan, för samtalet följde ungefär den mall som vi lärt oss på utbildningen. ”Finns det mörka tankar?” frågade han. Jag sjönk ihop och nickade. Han fortsatte uppåt i suicidstegen och frågade om livsleda, självmordstankar, självmordsplaner. I en stund av förtroende för läkaren började jag berätta om händelsen innan helgen, hur jag suttit med tabletterna i handen. Hur jag var rädd för att vara hemma, själv. Han såg på mig och lät mig prata klart. Jag tystnade. Och lät honom prata. Han berättade att han inte ville att jag skulle gå hem, han pratade om bedömning av psykiater och hur han tyckte att hur jag mådde var så allvarligt att han tyckte jag behövde söka akut. Han pratade om att han skulle skicka en remiss. Han berättade om hur det inte var skamligt att ta emot hjälp, hur han ville att jag bara skulle må bättre och att jag inte skulle må så här för evigt, att det skulle gå över. Att det fanns bra behandling. Hur han tyckte det var modigt av mig att berätta och tackade mig för förtroendet. En liten, liten gnista av hopp tändes när jag hörde vad han sa, och när han frågade om jag kunde tänka mig att prata med en psykiater idag så nickade jag. Innan jag gick in i det här rummet trodde jag att jag aldrig skulle ta emot ännu mer hjälp, men hans ord fick mig att tro att kanske, kanske fanns det en ljusning. Han bad mig att slå mig ner i väntrummet så skulle vårdcentralen ordna med transport till sjukhuset.
Jag satte mig på samma soffa som jag suttit på 40 minuter tidigare. Jag slog upp numret till min chef och ringde. Signalerna gick fram och han svarade till slut. Tyst förklarade jag, jag skulle inte komma till jobbet idag, jag mådde inte bra och behövde åka till sjukhuset. Jag tror att det hördes i min röst, för han önskade mig lycka till, hoppades att jag snart skulle må bättre och sa åt mig att ta den tid som behövdes. Vi avslutade samtalet. Djupt inne insåg jag att det fanns lite, lite hopp och kände ett styng av tacksamhet för min läkarpersonlighet som i det ögonblicket tagit över och bokat det här besöket som var en början för att få mig att må bättre, som skulle ge mig den hjälp jag behövde för att jag skulle orka fortsätta leva och lyfta det grå täcke som depressionen hade lagt över mitt liv.