”Den vita kallan” av Mia Lind- hedersomnämnande i VTHOD:s novelltävling 2022

Den vita kallan

De där mötena. De med kollegor som patienter. Möten som hänger sig kvar likt daggdroppen på gräset en dimmig septembermorgon. Ett första möte var med den yngre Doktorn. Nyexaminerad underläkare före AT. En kollega som knappt hunnit jobba ett år på en hårt belastad vårdavdelning. Med goda vitsord hade Doktorn fått vikariatet på samma sjukhus vart hen hade studerat. Det var nu som Doktorn skulle visa vad hen gick för. Att ta en extra jour efter tolv dagars arbete, såklart, och att ta ansvar för fler patienter när kollegan är sjuk, visst. Varje dag var liksom ett maraton för hjärnan där vätskepauserna utgått och ingen vila väntade i slutet av loppet. Åter i rummet på vårdcentralen. Hens hållning är hopsjunken,som en ballong tre dagar efter kalaset, och ögonen glänser av tårar. Tårar som Doktorn snabbt torkar bort med ovansidan av handen. Doktorn har gett allt; sitt engagemang, sin ork, sin tid och sin hälsa, för att klara av arbetet. Krav på sig själv. Krav från patienterna? Från cheferna? Kanske.  I Doktorns blick såg jag, om ens så kortvarigt, skam. Skammen att inte ha orkat lite till och att behöva sitta på andra sidan av bordet och blotta sig. Detta möte var som att sitta framför en spegel. En spegel som visade en möjlig framtid för mig. Stressjuk, utmattad, nära på slut innan det knappt börjat. Känslan i samtalet är som att vi går på lina, där ingen vill trampa den andre på tårna, och patienten är livrädd att tappa balansen. Det Doktorn inte förstått är att hen redan börjat falla. Nu fick jag hjälpa och fånga. Doktorn skulle tillfriskna, resa sig som min vita kalla vid fönstret efter att fått vatten lite för sent, och fortsätta arbeta med det yrke hen i grunden älskar.

Några år passerar och nästa gång vi ses är vi på ett mindre sjukhus. En arbetsplats där alla känner alla inom dess väggar. Sjukhusdoften är vardag, jobb, inget som väcker specifika minnen. Det surrande bakgrundsljudet är som alltid dovt och betyder ingenting för mig. Doktorn sitter i sin sjukhussäng när vi kommer in för morgonronden. Just nu inneliggande på grund av en infektion som man befarat skulle förvärras. Hens närvaro i rummet är påtaglig, lika skarp som en skalpell, med tydligt fokus och inga omskrivningar. Doktorns grundsjukdom sköttes dock på annat håll. Hen hade haft ovanliga magbesvär en tid, tillsammans med allt mer uttalad aptitlöshet och orkeslöshet. Inte hade Doktorn tid att gå till en läkare. Hen själv som doktor hade en mottagning att sköta, en vit kalla att vattna, läkarkandidater att handleda och forskning att bedriva. Tankarna kring vad som lurade i kroppen var många och inga alls. Sannolikt det aldrig sinande arbetet som orsakade stress med dess fysiska konsekvenser. Det skulle inte vara första gången. Det slutade med att Doktorn själv skickade en remiss till en radiologisk undersökning. I sin egna signeringskorg fick hen svar om en spridd cancer. Hur ger man ett cancerbesked till sig själv? Doktorn insåg att hen nu var patient. Trots det var hen lika auktoritär och rak i kommunikationen som om hen höll i ronden själv.  Stilla funderar jag om sjukhusets doft och ljud har en ny mening för Doktorn.

Nästa gång vi ses träffas vi på vårdcentralen. Cancern botad, men alltid närvarande, som en sårskorpa man river av gång på gång. Den vita kallan vid fönstret vilar och behöver mindre vatten än under blomning. Nervositeten inom mig smyger sig upp, röd, på halsen. Mitt läkarspråk, mitt patientspråk, kolliderar och mitt tal blir nära på sluddrande. Jag kämpar med att tala med våra termer, mina och Doktorns, för i vanliga fall undviker jag ju just det. Vilken nivå ska jag lägga allt på? För detta kan ju Doktorn lika väl som jag. På andra sidan bordet har Doktorn ungefär samma funderingar som mig. Hur ska Doktorn förklara sina besvär utan att låta mästrande? Utan att låta överdrivet säker för att få bemötas som en patient som faktiskt önskar en läkares bedömning? Rädd att förväntas sitta på alla svaren själv. För Doktorn har ju sett hur det kan gå. Elefanten i rummet är inte bara synlig, den är rosa och dansar konga. Trevande, lite obekvämt, och nästan som ett skådespel. Här sitter vi med våra examina, legitimationer och förskrivarkoder. I slutet av besöket har vi provtagit, konstaterat bakteriell infektion och recept på antibiotika skickats elektroniskt. Doktorn hade kunnat utföra dessa steg på egen hand, men inte velat. Även om besöket färgats av latin och grekiska ska Doktorn vara patient och läkaren vara läkare.

Doktorn söker åter vård och hjälp. Vi sitter mittemot varandra i rummet, Doktorn och jag, jag och läkaren, och besöket är igång. Vem tar hand om Doktorn? Vem är Doktorn? Jag. Och du. Det är stundom svårt. Men, vi tar hand om varandra.