Max var utvald. Han var Stockholms enda vampyrjägare och tänkte inte svika sitt uppdrag trots att han ständigt motarbetades av det samhälle han försökte beskydda. Vampyrerna var skickliga, de kamouflerade sig, smälte in. Ingen annan än han såg dem. Det var hans gåva, han såg in i människors själ. Vampyrerna kunde se ut som helt vanliga människor på utsidan, men deras svarta själ trängde ut genom skalet. Han såg dem på långt håll. Men även en vampyrjägare måste ha en inkomst och eftersom det inte var något yrke man fick betalt för så tvingades han leva på bidrag. För det behövde man fylla i mängder av otroligt krångliga blanketter, och det var inte Max gåva. Därför tog han med sig pappersbunten och gick till mottagningen där en av de få människor han litade på fanns. Hon jobbade visserligen med de som stundtals spärrade in honom, men hon var på hans sida, lyssnade alltid och ville honom väl. Han anmälde sig i luckan. Efter en kort väntan kom hon ut. – Max! Det är fint att se dig, men du har ingen tid här idag. – Jag behöver hjälp med de här, han viftade med pappersbunten. Hon fick en rynka mellan ögonbrynen. – Jag är fullbokad med patienter hela dagen. Jag har inte tid. Känslorna började bubbla upp inom honom; ilska, frustration. – Men! Hon avbröt hans uppseglande utbrott. – Jag har en läkarkandidat här idag som kanske kan hjälpa dig med blanketterna? Han var inte helt övertygad. – Vänta, jag hämtar henne. Hon gick in på sitt rum och kom tillbaka med en ung kvinna i släptåg. Det första han lade märke till var att hon hade knallrött hår. Hon var ingen vampyr, hon fick duga.
Det gjorde hon också. Hon satt tålmodigt med honom och såg till att allt blev rätt ifyllt. Hon skämtade om krångliga myndigheter och lyckades till och med få honom att skratta.
Det tog ändå en evinnerlig tid innan pengarna kom. Men när det till slut hände fylldes han av en obeskrivlig lycka. Han hade aldrig varit så glad i hela sitt liv. Det måste firas. Han skickade ett sms till Tony och stämde möte. På väg dit sjöng han högt för förvånade medpassagerare på tunnelbanan. Tony var redan på plats, honom kunde man lita på. Han räckte över påsen, men höll kvar Max hand och såg honom i ögonen. – Du Max, om du skulle hamna på St Göran. Det blir ju så ibland för oss alla… Det finns en ny doktor där, Röda Doktorn. Du känner igen henne för hon har långt, illrött hår. Var snäll mot henne. Jag vet att du inte alltid, tja, kommer överens med dom där. Men det är nåt med henne. Hon bryr sig liksom, på riktigt. Man ser det på ögona. Det är inte många som bryr sig om oss, inte på det sättet. Så jag är liksom rädd om henne.
När festen var slut och euforin lagt sig gick Max hemåt på välbekanta gator. Han var på väg att falla och behövde ta sig hem innan kraschen kom. Hans sinnen var fortfarande kraftigt förstärkta, minsta ljud eller rörelse slog emot honom. Det var då han såg vampyren. Den stod och rökte med en grupp människor längre upp på gatan. Till sin lycka fann Max ett vapen direkt till höger om sig; ett järnrör i en uteserverings avgränsning. Han slet loss det och gick till attack med ett vrål. Människor skrek och sprang, även vampyren. Men det hela fick ett abrupt slut när det obarmhärtiga blå ljuset dök upp från ingenstans och stack i ögonen som tusen nålar. Kort därefter satt han mörbultad och handfängslad i en piketbuss på väg till St Göran. Efter visitation lämpande poliserna av honom innanför de låsta dörrarna på Beroendeakuten. Han var lugn en stund, men sedan böljade ilskan upp som en flodvåg, omöjlig att stoppa. Han reste sig och slog stolen han suttit på i spillror. Nästa stol kastade han framför sig i korridoren. Han såg patienterna i rökrummet huka och trycka sig mot väggen, men gick inte in till dem. Istället vräkte han omkull en brits. I ögonvrån såg han hur alla de vitklädda gjorde hjärtlungräddning på någon i ett av rummen han passerade. Bra, då skulle ingen störa honom. Den långa korridoren var folktom, förutom längst ner. Där satt tre personer, propra och uppklädda. De hörde inte hemma här. Såg han inte en svart aura runt den sista? Han gick emot dem. Lyfte upp ytterligare en stol över huvudet. De kurade ihop. ”Just det, ni har ingenstans att ta vägen och ingen som kan hjälpa er. Den här gången kommer ni inte undan, varken vampyren eller hans vänner.” Då öppnades en dörr bara några meter framför honom och ut klev Röda Doktorn. -Max! Han stannade upp. Hon kom ihåg hans namn. – Sluta med det där! Ställ ner stolen! Samtidigt vinkade hon åt de tre figurerna och de sprang snabbt som råttor in genom dörren hon just kommit ut genom. Hon stängde den och stod kvar, mitt framför honom, ensam. – Sätt ner stolen så pratar vi istället, Max. Jag förstår att du är arg, berätta för mig. Ilskan rann av honom och han ställde tafatt ner stolen.