Det skaver- säger Maria Zetterlund Gustafsson, allmänläkare om försäkringskassans hårda regler

Jag liksom många av mina kollegor har under några år uppfattat detta som ett stort problem. För patienten och för den behandlande läkaren. I mitt uppdrag på vårdcentralen träffar jag patienter med ex utmattning eller långvarig smärta, diagnoser som inte går att se på utsidan, så omgivningen har ibland svårt att förstå hur tufft det kan vara. Jag känner många gånger att de som drabbats av dessa diagnoser är de som är vana att driva sig själva extra hårt, de som jobbar på fast kroppen eller hjärnan säger stopp. De fortsätter trots att de borde vila. När de till slut kämpat så länge att kroppen värker eller hjärnan till slut inte klarar mer belastning och stänger ner funktioner som minne och koncentration, då har de inget val. Arbetet fungerar inte längre. Många skäms, de vill inte ligga samhället till last. De vill fortsätta hjälpa till, inte belasta kollegor som kanske likt dem själva redan har det tufft och nu får ta över uppgifter den sjuke haft. De måste gå till läkaren och jag vill hjälpa dem att ta havd om sig, lära dem lyssna in när kroppen säger ifrån, få dem att förstå att det är viktigt att se prioriterar sig själva lika mycket som sin omgivning och alla krav. Jag sjukskriver och vet att vilan kommer göra sitt liksom tiden. Att de behöver slippa krav nu och börja vara snälla mot sig själva.
Men då kommer ofta beslut från FK att de behöver kompletteringar, där jag ska lägga tid och kraft på att minutiöst beskriva vad som inte fungerar. Jag och patienten måste prata länge och ingående om vad de inte kan och skriva ned allt på ett papper. Jag jobbar intensivt med att få handläggaren att förstå, att se att det inte handlar om en ”latmask” som utnyttjar systemet, utan ofta en människa som kanske på ett sätt utnyttjat sig själv för mycket och som alla andra många gånger kunnat luta sig emot. Jag skriver om allt personen nu inte mäktar med, för vad händer om ekonomin också rasar? Kommer de så att ligga och grubbla mer på nätterna? Utveckla en depression? Kanske vill de inte ens leva längre om de inte kan prestera och räknas…. Om självkänslan redan är i botten för att allt man var en gång just nu är annorlunda… så vi fokuserar på besöket att få intyget tydligt och tiden läggs på det. När patienten gått hem och jag någonstans är lite nöjd med att jag troligen lyckats få intyget så pass bra att sjukpenningen kan utbetalas, så skaver det ändå. För vi hann inte med att prata om hur hen ska må bättre på sikt eller hur prognosen ser ut, hur sömnen kan bli bättre och därmed återhämtningen. Vi hann inte med att prata om det som stärker och gör livet hållbart. Det som jag faktiskt utbildade mig till, läkare- att läka. Eden vi svor när vi var klara löd:- aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
Det skaver!                             

Maria Zetterlund Gustafsson

Dela gärna vidare i ditt nätverk

Lämna en kommentar

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!